Nu är jag tillbaka. Det blev inte världens längsta löprunda och jag orkade sannerligen inte springa hela vägen. Men jag gjorde det! Jag gav mig ut på min första löprunda på ca 10 år och jag känner mig stolt över mig själv. Hoppas gnistan stannar.
En av anledningarna till att gnistan har kommit är såklart på grund av vädret. Det är helt underbart ute. Termometern i sovrummet visar out: 23,8, in: 24,3. Åh, va jag hoppas att värmen stannar. Följande helger består ju av The Return of The Return (återträff i Pite) och bartömning och Kiss tar examen. Det vore så härligt med detta väder under dessa helger.
De bästa sakerna med att vara ute och springa/gå var dels utsikten, den är helt underbar runt Gültzaudden särskilt nu när solen glittrade på havet, dels att jag inte alls brydde mig om hur jag såg ut (rödflammig i ansiktet, flurig i håret och pustande och frustande). Så skönt att kunna strunta i eventuella blickar och bara fokusera på mig själv.
Nu ska jag läsa Lanias D-uppsats.
//What a feeling
1 kommentar:
tack åsa! det känns så härligt. men du känner ju igen känslan=)
nu kan jag äntligen börja pyssla, ska se om jag inte kan få gjort ditt kort innan jag far till pite på ons
Skicka en kommentar