Manfred

Han är äntligen här. Vår efterlängtade lilla prins kom den 15/10 klockan 20.59, vägde 3955g och var 53 cm lång. Vattnet gick redan på tisdagen, men då var värkarna inte tillräckligt starka och regelbundna, så vi fick åka hem igen. Natten var sådär. Jag fick en så kallad sovdos med mig från sjukhuset vilket gjorde att jag kunde sova mellan de värsta värkarna. På förmiddagen på onsdagen gav jag upp att försöka ta mig igenom värkarna själv, så vi for tillbaka till sjukhuset. Nu var värkarna regelbundna, kraftiga och förlossningsarbetet igång, så vi fick rum på förlossningen.
Väl där fick jag börja med lustgas vilket tog bort topparna på värkarna. Lustgasen hjälpte i två-tre timmar, sen var värkarna så pass kraftiga att jag bad om epidural. Det var himmelriket! Jag kunde till och med äta middag utan problem. Så skönt!
Två och en halv timme senare hjälpte det inte längre och trots lustgas gjorde allt väldigt ont. Enligt vad jag har fått berättat för mig så gick resten ganska fort. För mig är allt ganska dimmigt och jag hade ingen direkt tidsuppfattning. Det var i alla fall några timmar med kraftiga värkar och 20 minuter (som kändes som flera timmar) krystning och sen var han här! Känslan när jag fick upp honom på magen är omöjlig att beskriva. Så underbart!

Nu är han lite mer än två veckor gammal och det känns som att han har varit här jättelänge. Han växer och växer, kanske beror på att han äter och äter... Jag är så glad att amningen kommit igång utan problem. Visst har vi våra diskussioner när det är dags att äta. Det är samma sak varje gång: du måste gapa, händerna kan inte vara i munnen, du måste suga och du kan inte vända bort ansiktet. Men när han väl fått grepp så äter han bra. För tillfället äter han nästan hela tiden, men jag får väl stå ut antar jag. På nätterna äter han inte riktigt lika ofta vilket är lite skönt. Men vem vet hur nästa natt ser ut? Det är inte riktigt så att vi har några rutiner utan det är skillnad från dag till dag.
Johan började jobba i onsdags, så sedan dess har det varit jag och Manfred på dagarna. Det är inte helt superenkelt då han inte gillar att ligga ensam utan vill vara i någons famn hela tiden. Kanske inte behöver påpeka att jag inte får så mycket gjort? Men jag kan ju inte klaga på att jag får mysa med bäbis hela dagarna. Det är bara lite jobbigt när man ska försöka peta i sig mat.

Förra helgen var mina föräldrar och Maja här plus att Johans föräldrar var här över söndagen. Denna helg kommer Annika på besök. Vi har några helger med inbokade besök nu. Av någon anledning anar jag att det inte är Johan och jag som är huvudintresset för dessa besökare...

Manfred ca 2 timmar gammal

De finaste

På väg hem från BB i liite för stora kläder som min mormor stickade till mig när jag var liten

Visst är detta ett leende?

Och en bild från idag när han var nöjd med att ligga i nästet en liten liten stund

//

Graviditet

När jag blev gravid lovade jag mig själv att inte bli en sådan som klagar på att vara just gravid. Jag har hört så många som blivit riktigt less på att vara gravid och de som mått dåligt under graviditeten har jag förstått, men inte de andra. Det var inte så enkelt för oss att bli gravid så när vi väl blev det så bestämde jag mig för att jag skulle njuta av varenda ögonblick. Jag hade ju längtat så länge och då jäklar skulle jag njuta.
Jag har njutit. Det har varit enkelt att njuta eftersom min graviditet har varit problemfri. Det enda som varit jobbigt är den ständiga oron, men den hade man ju haft hur graviditeten än varit och oron är väl något man får leva med för jag antar att man inte slutar oroa sig bara för att den lilla kommit ut.
Men nu skulle det vara ok om jag slutade vara gravid och istället hade en bäbis utanför magen. Inte för att jag är less på att vara gravid. Det är fortfarande inte alls speciellt jobbigt. Men att gå hemma och bara vänta på att något eventuellt ska hända, det är sååååå tråkigt. Jag har varit hemma från jobbet i en månad och det blir otroligt långa dagar kan jag lova. Nu vill jag ha sällskap av ett litet knytte.
Barnmorskan har sagt åt oss att ringa spec-mödravården imorgon för att boka in en tid hos dem, sen får vi se vad som händer. Håll tummarna för att Knyttet känner för att titta ut snart!

Du är så välkommen när du vill min älskade.



//

Äpplen

Jag älskar det faktum att vi fått enormt mycket äpplen, men när man står och kokar sin artonde omgång äppelmos, har frysen full av äppelklyftor och till och med äppelpuré till när Knyttet (som fortfarande verkar trivas väldigt bra i min mage) ska börja äta mat, ja då börjar man bli rätt less på att ta hand om alla dessa äpplen. Äppellemonad står näst på tur vad gäller att testa nya saker i alla fall, man måste ju försöka få till lite variation.

//

Småpyssel

Så här i väntans tider får man sysselsätta sig med småpyssel för att få tiden att gå. Det blir spontana luncher med Johan och andra vänner som går och väntar på bäbis, gå små ärenden på stan och så fick jag ju möjligheten att jobba lite i veckan. Jobbet gick fortare och var enklare än jag trodde, men några dagars jobb blev det och det innebär ju lite mer pengar i slutet av månaden.

Jag har även pyntat lite i lägenheten. Satt upp en bonad som jag broderade klart för flera månader sedan, satt upp fina tavlor i Knyttets rum och sådana småsaker. Men jag behöver verkligen inte mer tid, Knyttet är välkommen när som helst.
Som tur är så mår jag fortfarande bra, det är bara kvällarna och nätterna som blivit lite jobbigare. Jag tvingas vrida och vända mig i sängen ofta för att det inte ska göra ont någonstans och magen väger mycket mer på kvällen och natten av någon anledning. De senaste nätterna har jag dessutom drömt jobbiga drömmar. Igår bråkade jag med vänner och i natt bråkade jag med elever. Drömmarna gör att jag vaknar supertidigt och kan inte somna om utan ligger och funderar på hur jag borde ha agerat i drömmen.

I barnrummet finns nu konstverk från Knyttets kusiner

Och i hallen hänger bonaden med en fin uppmaning till alla

(mönster designat av Johan)

//