Umgänge

Idag har vi träffat familjen som fick en bäbis fyra dagar efter oss. Så kul att ha en familj som är på precis samma ställe i livet som vi är. De har också nyligen köpt hus, de är lika gamla som vi är och så bäbisarna. Det var också trevligt att promenera på nya vägar mot vad jag går varje dag. Jag tog nämligen bilen till dem så gick vi in till stan därifrån. Att jag dessutom fick äta lunch med Johan var ju en fantastisk bonus.

Ifall någon är osäker på vad han är...

//

Vinterkyla

Idag när vi skulle ut på promenad var det hela nio minusgrader. Kan det vara så att vintern är här på riktigt? Man vågar ju inte riktigt tro på det än.
Luften kändes frisk och det var riktigt skönt att gå. Dock var det svårt att klä sig. Det var lagom mycket i början och svettigt efter ett tag. Vinterns ständiga bekymmer... Men jag svettas hellre än jag fryser.

Är solen på väg upp eller ner? Klockan är strax efter 12, så vem vet?

Idag åkte vinteråkpåsen fram. Mys!

En bild på mig också, fast jag inte är lika söt som Manfred

Och en till på miraklet

//

Timemanagement

Shit vad detta med timemanagement är svårt! Vi ska vara på BVC om en timme och det lilla trollet sover gott i babysittern (vilket betyder att jag har händerna fria för både äta frukost och blogga). Men jag gissar på att han skulle vilja äta innan vi ska till stan, plus att han har en tygblöja på sig och den måste bytas innan vi åker någonstans. Håller tummarna för att vi lyckas få till detta på något sätt, men jag vill ju inte väcka honom för att han ska äta eller för att byta blöja heller...

Igår köpte vi förresten längdskidor till mig också, så nu är vi redo att fara ut på äventyr med Manfred. Vi ska bara få upp en fjällpulka som han kan åka i också....

//

En månad

Idag fyller vårt lilla mirakel en månad. Vilken underbar månad det varit. Det känns som atit han blir sötare för varje gång jag tittar på honom.

Igår kom Johans syster Ida hit tillsammans med sin fästman Fredrik, de stannar över helgen. Idag vaknade vi upp till ett vitt vinterlandskap. Vackert! De andra gav sig av för att köpa längdskidor till Johan och jag och Manfred gick ut på promenad i snön. Det var tungt att skjuta vagnen på bilvägarna där det inte var plogat. Försökte hålla mig på gångvägarna där det faktiskt var plogat (!). Så skönt att få sig lite ljus och friskluft.
Strax efter vi kom hem kom Johans föräldrar hit och strax efter det kom skidgänget tillbaka också. Vi har umgåtts, ätit och spelat lite spel (och ammat...). Nu har Johans föräldrar åkt söderut igen och Johan, Ida och Fredrik är ute i längdspåret.

Manfred sover i min famn och jag känner att jag borde ta hand om tvätten. Jag måste säga att det svåraste med att vara föräldraledig är att inte förvänta sig att man ska hinna göra något speciellt. De dagar jag tänker mig att vi ska ut på en promenad, men så uteblir den av olika anledningar (läs: amning) så blir jag riktigt besviken på mig själv. Jag måste försöka ta dagen som den kommer, blir det en promenad så är det bra, om inte så är det ok. Hinner jag ta hand om tvätten så hinner jag, om inte så kan den tas hand om senare. Men det är så svårt!

//

Ensamt

Att vara nyförlöst mamma till ett litet barn kan verkligen vara ensamt. Spelar ingen roll att jag har en så fantastisk fästman som Johan, han kan inte dela allt med mig. Dels för att en stor del av det den lilla behöver är mat, vilket bara jag kan ge, dels för att bara en av oss är hemma med honom hela dagarna.
På dagarna är jag som sagt ensam med att ta hand om miraklet. Det blir långa dagar som ibland känns som ett enda långt amningsmarathon. Jag får inte mycket annat gjort eftersom vårt lilla knytte sällan vill ligga ensam utan helst vara nära nära. Promenaderna som vi ibland tar oss ut på blir inte speciellt långa för min kropp har inte helt återhämtat sig. Ibland blir det ingen promenad för det hanns liksom inte med mellan amningar, byten av blöja och de få matpauser som behövs för min egen del.
På nätterna är jag ensam i att mata, byta blöja och försöka lugna honom. Det spelar liksom ingen roll att Johan befinner sig en halvmeter bort. Om han ska ha en chans att klara av sitt jobb så måste han få sova på nätterna, jag kan iaf få något extra sovpass på dagen. Och när man ligger där och kämpar med att få in bröstet ordentligt i munnen på en virvlande bäbis och när han ätit klart och magen krånglar samtidigt som mina bröst ömmar rejält, ja då känner man sig extremt ensam.
Det är då man börjar fundera på blogginlägg som detta.

Det är tur att jag har en sådan fantastisk fästman.
Jag är otroligt lyckligt lottad som fått en bäbis överhuvudtaget.
Vilken extrem tur det var att vi inte bara fick vilken bäbis som helst, utan vi fick Manfred, den bästa bäbisen i världen.

Det har bara gått tre veckor, rutiner kommer att komma. Manfred och jag kommer att kunna träffa andra för att inte vara så ensamma (så fort han inte är lika känslig mot infektioner så vi faktiskt kan röra oss bland folk). Och hur ensam jag än känner mig, så är jag ändå aldrig helt ensam. Manfred är alltid nära och det är minsann inget tokigt sällskap när allt kommer omkring.

Självklart rinner tårarna när jag skriver detta och igen när jag läser igenom det. Mammasamvetet mår dåligt över att jag inte njuter mer.
Men då log jag desto större när han "log" mot mig på skötbordet nyss och jag njuter varje gång jag känner hans underbara doft. Well...jag hade en tung natt helt enkelt. Allt känns lite lättare nu.


//