Igår kom Johans syster Ida hit tillsammans med sin fästman Fredrik, de stannar över helgen. Idag vaknade vi upp till ett vitt vinterlandskap. Vackert! De andra gav sig av för att köpa längdskidor till Johan och jag och Manfred gick ut på promenad i snön. Det var tungt att skjuta vagnen på bilvägarna där det inte var plogat. Försökte hålla mig på gångvägarna där det faktiskt var plogat (!). Så skönt att få sig lite ljus och friskluft.
Strax efter vi kom hem kom Johans föräldrar hit och strax efter det kom skidgänget tillbaka också. Vi har umgåtts, ätit och spelat lite spel (och ammat...). Nu har Johans föräldrar åkt söderut igen och Johan, Ida och Fredrik är ute i längdspåret.
Manfred sover i min famn och jag känner att jag borde ta hand om tvätten. Jag måste säga att det svåraste med att vara föräldraledig är att inte förvänta sig att man ska hinna göra något speciellt. De dagar jag tänker mig att vi ska ut på en promenad, men så uteblir den av olika anledningar (läs: amning) så blir jag riktigt besviken på mig själv. Jag måste försöka ta dagen som den kommer, blir det en promenad så är det bra, om inte så är det ok. Hinner jag ta hand om tvätten så hinner jag, om inte så kan den tas hand om senare. Men det är så svårt!
//
1 kommentar:
Åååå, mormors goding. Det är inte lätt att kämpa med den egna pressen/förväntningen men tids nog hinner du komma in i promenaderna. Tänker du efter lite extra så har du nog hört talas om detta fenomen tidigare. Man hinner ingenting med ett litet pyre. Inte det man skulle vilja iallafall. Kramar i massor och tummen upp för dej.
Skicka en kommentar