Ikväll stod The High Fives för musiken. Dom spelade gamla bitar från 60-70 talet. Det är ju musik som ligger mig varmt om hjärtat. Och vid varje Doorslåt dom spelade blev jag sådär glad i kroppen som man blir av deras låtar (plus att jag inser att jag lyssnar på dom alldeles för sällan, men kan jag hjälpa att det nästan är bara Kiss som spelas i mitt hem för tillfället?). Sen är inte jag så mycket för Cream och Jefferson Airplane, men men.
Det jag störde mig mest på var det faktum att de hade bestämt sig för att ha läktare i studio c, vilket innebar att när vi kom så var alla sittplatser fulla av folk. Och hade vi valt att då stå upp hade vi nog stått i vägen för de flesta. Så vi satte oss i ett hörn framför läktaren där de hade lagt fram fina kuddar (kan ju tänkas att de inbjöd folk att sitta just där). Det kan man ju undra varför av ett gäng anledningar:
a) det är inte skönt för varken rygg eller rumpa att sitta på golvet i en timme
2) kameramannen stod precis framför Tove, så det hon såg mest var dennes bakdel och manliga bakdelar i all ära, men...
d) när man sitter i marknivå och lyssnar på musik som spelas i ett PA är det ju oftast så att man sitter direkt i linje med baslådorna. Diskanten däremot flyger omkring högt högt uppe bland molnen.
Dessutom är jag ju stakt emot att ha kameramän som åker fram och tillbaka med sina studiokameror på stativ alldeles framför nyllet på publiken. Är det för dvd:n dom spelar eller för publiken?
Men Rasmus hade än en gång mysbelyst studio c iaf.
Nej, man är inte alltid så vacker som man skulle vilja vara...
//Won't you tell me your name?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar