Tid

Det var ett par dar sen nu...
Star Wars utställningen var kanonfin. Kul att se alla olika modeller som gjorts och hur detaljrika dom var. Roligast var alla utstyrslar. Särskilt Amidalas fin fina klänningar. Men att se C3PO och R2-D2 var också spännande. Hade så gärna velat se Chewbacca, men nån berättade att han hade gått sönder och var på lagning.
Roligt var också att Stormtroopers patrullerade på gatan utanför muséet, och att Darth kom förbi där ibland. Jag fick en bild med mig posandes med Darth, men alla bilder ligger på Johans kamera, så fort han kommer hem till sig (han är i Skellefte nu) och kan ladda in dom i datorn så ska han skicka dom till mig, och DÅ kommer dom läggas upp här. En del av dom iaf.
Köpte fina nyckelringar till mig och mina systrar.
På eftermiddagen skulle vi fara hem. Johan bestämde sig i sista minuten för att hänga med till Sundsvall och hälsa på Linda. När bussen skulle ha gått fick vi reda på att den var en halvtimme försenad och att dom som skulle med tåget fick åka ersättningstaxi. Det är en bit mellan Övik och Sundsvall. Lång taxitur. Den skulle ha gått på 3000 om det vcar vi som hade behövt betala... Dyrt. Väl i Sundsvall var vi så illa tvugna att säga hejdå till varandra jag och min älskade, och sen fick jag sitta ensam på tåget. Eller, jag hade en trevlig typ brevid mig som erbjöd mig att titta på film med honom (tyckte det kändes dumt när jag bara skulle åka en timme) och ett gäng gubbar på andra sidan gången varav en hade fått i sig lite för mycket på travbanan. Han bekände sina sanna färger när han sa: "Om nån av mina barn kommer hem med en neger så kastar jag ut dom. Inga negrer i mitt hus" Smygnassar finns nog lite här och var är jag rädd. Skrämmande det där, hur folk kan vara så inskränkta fortfarande.
På perrongen kom syster och världens sötaste lillprins och mötte mig. Sen bar det av hem till dom. Mamma och lillasyster kom efter en stund med mat och jordgubbar. Mums.

Dagen efter lämnade familjen mig ensam hemma med massa förmaningar som: mata kaninen, vattna i växthuset, vattna blomman på bron, elda. Och även saker av annan karaktär som fixa ljudet till datorn och fixa brummandet på tv:n.
Det ena fick jag för mig att fixa mitt i fotbollsfinalen igår. Korkat, jag vet, men likväl så gjorde jag det, och vad hände tror ni? Precis. Bilden försvann och kom inte tillbaka. Har ingen aning om vad som hände, och jag kan inte fixa det på något sätt. Hade hoppats på att Freddan hade varit hit och fixat det medans jag jobbade idag, men icke. Ingen bild nu heller. Tur att jag har tv:n uppe. Så jag fick se slutet av matchen iaf.

Fick en massa SNÖ smycken av min älskade mor när jag kom hem. Hon hade fynsat på nätet. Det är nu mina favoritsmycken :) Har använt minst ett av dom varje dag hittils, och varför sluta?

Idag har jag jobbat hela dagen. Det gick ganska bra. Man kommer snabbt in i rutinerna. Har redan gjort upp en inköpslista i huvet. Mest sånt som jag redan hade planerat att köpa där under sommaren. Hittade en vit BH gjord av organisk bomull idag :D den ska jag ha. Hittade även en vit skjorta som såg ut att vara en sån som jag vill ha (har inte provat den) även den i organsik bomull, men den var för dyr. Jag har ju INGEN inkomst under hela sommaren (alla pengar kommer dimpa ner i augusti) så jag är tvungen att inte spendera alltför mycket. Jag har redan spenderat en hel del under tiden jag var ledig.
Efter jobbet var jag tvungen att handla lite förnödenheter och sen begav jag mig hem till syster för att träffa Nilas lite innan han skulle sova. Hade inte tänkt stanna länge, max till han skulle gå och lägga mig, men syster ville att jag skulle klippa hennes lugg. När jag väl kom hem var klockan halv nio, och fortfarande ingen middag i magen. Det kändes på humöret. Inte arg, mer som att vad som helst skulle kunna få mig att börja gråta. Då kan ni tänka mig mitt tjut av glädje när jag insåg att det nästan inte fanns nån pasta hemma... Strax efter nio hade jag äntligen fått i mig mat. Då var det dags att ta i tu med växthuset.
Humöret har fortfarande inte hämtat sig. Tårarna ligger där i ögonvrån och bara väntar...

Det är jobbigt att bo långt bort. Det märker man när man kommer hem så här. Om det inte vore för Johan och det faktum att jag är livrädd för att misslyckas, så skulle jag inte åka tillbaka till Pite. Min älskade lillprins känner mig inte. Och är det så konstigt att en ett och ett halvt-åring inte vill vara med en person som man inte har sett på nästan ett halvår? Det är ju en tredjedel av hans liv som har gått sen han såg mig sist... Visst kan han ibland vara med mig, och le mot mig, men det sitter långt inne, och det ska helst inte finnas andra alternativ. Vad jag skulle ge... Sa ju det. Tårarna bara väntade...
Egentligen är det ju inga nyheter, och den enda man kan göra är att ta en dag i taget så värmer han förhoppningsvis upp mot mig. Man kan ju inte vänta sig att det ska hända på två dagar direkt. Det är bara jobbigt att inse hur mycket tid man missar.

Så, har jag tränat balance idag? Har jag satt upp studsmattan? Har jag tittat på nån av filmerna jag lånade från Fia & Freddan?

//Jag ska köpa vingar för pengarna