Uppdrag: en bättre människa III

Det här är en svår nöt att knäcka gott folk. För mycket och man blir en dryg jäkel, för lite och man blir påfrestande för sin omgivning. Jag pratar självklart om självförtroende.
Jag kan inte påstå att mitt självförtroende är på topp, jag skulle behöva bättre självförtroende inom vissa områden, såsom musiken och skidåkningen. Allt som allt behöver jag förstå att jag faktiskt kan en del saker, jag är inte helt hopplös inom allt.
Det område jag faktiskt har självförtroende inom är att jag vet vad jag vill, jag står för mina åsikter. Självklart kan jag ändra mig om nån kan argumentera emot mig, men jag är inte rädd för att säga vad jag tycker.
Jag är även ganska bra på att hålla mitt dåliga självförtroende för mig själv. När vi var ute och åkte forsränning frågade instruktören om det var någon som kände sig osäker och hellre ville åka med honom än att paddla själv. Jag tittar runt på de andra och alla ser hur lugna ut som helst. Men själv är jag livrädd efter alla genomgångar som handlar om vad man skulle göra om man hamnade i vattnet. Jag känner att jag inte är stark nog att paddla och att jag kommer dö om jag hamnar i vattnet. Men jag säger inget. Jag upprepar för mig själv att jag klarade det när jag gick i sexan och om alla de andra är beredda att försöka, så vill inte jag vara sämre. Det gick ju galant!

Men människor som hela tiden visar sitt dåliga självförtroende med "jag kan inte" och nervösa skratt så fort de gör något själv, de människorna frestar på. Omgivningen orkar inte med att höra det hela tiden. Och de människor som har alldeles för mycket självförtroende blir också jobbiga att umgås med. "Jag kan bäst" och "Jag kan allt" lämnar inte mycket över till de människor som finns runt omkring.

Så lagom är bäst. Typiskt svenskt...

//Give it