När börjar det?

Ibland känns det som om jag lever mitt liv i väntan på.
Mest handlar det om väntan på ett jobb. Jag skaffar inte barn, eftersom jag vill ha ett jobb först. Jag skaffar inte ett hus, vill ha ett jobb först.
När jag får en kanonlön (förra månaden var grym...eller snarare ungefär som en normal-lön, men för mig var den enorm) kan jag inte njuta av den, för jag vet att nästa månad kommer bli katastrofal lönemässigt.

Jag kan liksom inte njuta av ögonblicket för jag oroar mig för morgondagen.
Det känns nästan som att jag inte kan börja leva för det finns liksom inte marginaler till det.


En bekant påpekade att jag inte kan klamra mig fast vid Lule om det inte finns några jobb här. Kan inte envist hålla mig fast här av princip. Men vad göra? Johan har ju jobb. Att flytta vore att ta en stor risk, för då står vi helt utan trygghet. Om man inte ska börja söka jobb i hela landet och se var vi kan få napp ungefär samtidigt båda två. Men hur stor är chansen för det? Och vill man leva så? Då skulle det ju bli ännu mer i väntan på. Inte våga rota sig för mycket här ifall man helt plötsligt är tvungen att ta ett jobb i en annan stad. Och väl där, starta ett nytt liv. Hitta nya vänner, nya rutiner, nytt boende. Till slut är man 40 och allt man gjort är att vänta.


Jag vill njuta av ögonblicket. Jag vill njuta av nuet. Men livet blir inte alltid som man vill.


Jäklar va personligt det här blev känner jag. Kommer kanske ångra mig imorgon, men det är då. Just nu lever jag i nuet. Och det är för tillfället ensamt i nuet.


//