Umgänge

Idag har vi träffat familjen som fick en bäbis fyra dagar efter oss. Så kul att ha en familj som är på precis samma ställe i livet som vi är. De har också nyligen köpt hus, de är lika gamla som vi är och så bäbisarna. Det var också trevligt att promenera på nya vägar mot vad jag går varje dag. Jag tog nämligen bilen till dem så gick vi in till stan därifrån. Att jag dessutom fick äta lunch med Johan var ju en fantastisk bonus.

Ifall någon är osäker på vad han är...

//

Vinterkyla

Idag när vi skulle ut på promenad var det hela nio minusgrader. Kan det vara så att vintern är här på riktigt? Man vågar ju inte riktigt tro på det än.
Luften kändes frisk och det var riktigt skönt att gå. Dock var det svårt att klä sig. Det var lagom mycket i början och svettigt efter ett tag. Vinterns ständiga bekymmer... Men jag svettas hellre än jag fryser.

Är solen på väg upp eller ner? Klockan är strax efter 12, så vem vet?

Idag åkte vinteråkpåsen fram. Mys!

En bild på mig också, fast jag inte är lika söt som Manfred

Och en till på miraklet

//

Timemanagement

Shit vad detta med timemanagement är svårt! Vi ska vara på BVC om en timme och det lilla trollet sover gott i babysittern (vilket betyder att jag har händerna fria för både äta frukost och blogga). Men jag gissar på att han skulle vilja äta innan vi ska till stan, plus att han har en tygblöja på sig och den måste bytas innan vi åker någonstans. Håller tummarna för att vi lyckas få till detta på något sätt, men jag vill ju inte väcka honom för att han ska äta eller för att byta blöja heller...

Igår köpte vi förresten längdskidor till mig också, så nu är vi redo att fara ut på äventyr med Manfred. Vi ska bara få upp en fjällpulka som han kan åka i också....

//

En månad

Idag fyller vårt lilla mirakel en månad. Vilken underbar månad det varit. Det känns som atit han blir sötare för varje gång jag tittar på honom.

Igår kom Johans syster Ida hit tillsammans med sin fästman Fredrik, de stannar över helgen. Idag vaknade vi upp till ett vitt vinterlandskap. Vackert! De andra gav sig av för att köpa längdskidor till Johan och jag och Manfred gick ut på promenad i snön. Det var tungt att skjuta vagnen på bilvägarna där det inte var plogat. Försökte hålla mig på gångvägarna där det faktiskt var plogat (!). Så skönt att få sig lite ljus och friskluft.
Strax efter vi kom hem kom Johans föräldrar hit och strax efter det kom skidgänget tillbaka också. Vi har umgåtts, ätit och spelat lite spel (och ammat...). Nu har Johans föräldrar åkt söderut igen och Johan, Ida och Fredrik är ute i längdspåret.

Manfred sover i min famn och jag känner att jag borde ta hand om tvätten. Jag måste säga att det svåraste med att vara föräldraledig är att inte förvänta sig att man ska hinna göra något speciellt. De dagar jag tänker mig att vi ska ut på en promenad, men så uteblir den av olika anledningar (läs: amning) så blir jag riktigt besviken på mig själv. Jag måste försöka ta dagen som den kommer, blir det en promenad så är det bra, om inte så är det ok. Hinner jag ta hand om tvätten så hinner jag, om inte så kan den tas hand om senare. Men det är så svårt!

//

Ensamt

Att vara nyförlöst mamma till ett litet barn kan verkligen vara ensamt. Spelar ingen roll att jag har en så fantastisk fästman som Johan, han kan inte dela allt med mig. Dels för att en stor del av det den lilla behöver är mat, vilket bara jag kan ge, dels för att bara en av oss är hemma med honom hela dagarna.
På dagarna är jag som sagt ensam med att ta hand om miraklet. Det blir långa dagar som ibland känns som ett enda långt amningsmarathon. Jag får inte mycket annat gjort eftersom vårt lilla knytte sällan vill ligga ensam utan helst vara nära nära. Promenaderna som vi ibland tar oss ut på blir inte speciellt långa för min kropp har inte helt återhämtat sig. Ibland blir det ingen promenad för det hanns liksom inte med mellan amningar, byten av blöja och de få matpauser som behövs för min egen del.
På nätterna är jag ensam i att mata, byta blöja och försöka lugna honom. Det spelar liksom ingen roll att Johan befinner sig en halvmeter bort. Om han ska ha en chans att klara av sitt jobb så måste han få sova på nätterna, jag kan iaf få något extra sovpass på dagen. Och när man ligger där och kämpar med att få in bröstet ordentligt i munnen på en virvlande bäbis och när han ätit klart och magen krånglar samtidigt som mina bröst ömmar rejält, ja då känner man sig extremt ensam.
Det är då man börjar fundera på blogginlägg som detta.

Det är tur att jag har en sådan fantastisk fästman.
Jag är otroligt lyckligt lottad som fått en bäbis överhuvudtaget.
Vilken extrem tur det var att vi inte bara fick vilken bäbis som helst, utan vi fick Manfred, den bästa bäbisen i världen.

Det har bara gått tre veckor, rutiner kommer att komma. Manfred och jag kommer att kunna träffa andra för att inte vara så ensamma (så fort han inte är lika känslig mot infektioner så vi faktiskt kan röra oss bland folk). Och hur ensam jag än känner mig, så är jag ändå aldrig helt ensam. Manfred är alltid nära och det är minsann inget tokigt sällskap när allt kommer omkring.

Självklart rinner tårarna när jag skriver detta och igen när jag läser igenom det. Mammasamvetet mår dåligt över att jag inte njuter mer.
Men då log jag desto större när han "log" mot mig på skötbordet nyss och jag njuter varje gång jag känner hans underbara doft. Well...jag hade en tung natt helt enkelt. Allt känns lite lättare nu.


//

Manfred

Han är äntligen här. Vår efterlängtade lilla prins kom den 15/10 klockan 20.59, vägde 3955g och var 53 cm lång. Vattnet gick redan på tisdagen, men då var värkarna inte tillräckligt starka och regelbundna, så vi fick åka hem igen. Natten var sådär. Jag fick en så kallad sovdos med mig från sjukhuset vilket gjorde att jag kunde sova mellan de värsta värkarna. På förmiddagen på onsdagen gav jag upp att försöka ta mig igenom värkarna själv, så vi for tillbaka till sjukhuset. Nu var värkarna regelbundna, kraftiga och förlossningsarbetet igång, så vi fick rum på förlossningen.
Väl där fick jag börja med lustgas vilket tog bort topparna på värkarna. Lustgasen hjälpte i två-tre timmar, sen var värkarna så pass kraftiga att jag bad om epidural. Det var himmelriket! Jag kunde till och med äta middag utan problem. Så skönt!
Två och en halv timme senare hjälpte det inte längre och trots lustgas gjorde allt väldigt ont. Enligt vad jag har fått berättat för mig så gick resten ganska fort. För mig är allt ganska dimmigt och jag hade ingen direkt tidsuppfattning. Det var i alla fall några timmar med kraftiga värkar och 20 minuter (som kändes som flera timmar) krystning och sen var han här! Känslan när jag fick upp honom på magen är omöjlig att beskriva. Så underbart!

Nu är han lite mer än två veckor gammal och det känns som att han har varit här jättelänge. Han växer och växer, kanske beror på att han äter och äter... Jag är så glad att amningen kommit igång utan problem. Visst har vi våra diskussioner när det är dags att äta. Det är samma sak varje gång: du måste gapa, händerna kan inte vara i munnen, du måste suga och du kan inte vända bort ansiktet. Men när han väl fått grepp så äter han bra. För tillfället äter han nästan hela tiden, men jag får väl stå ut antar jag. På nätterna äter han inte riktigt lika ofta vilket är lite skönt. Men vem vet hur nästa natt ser ut? Det är inte riktigt så att vi har några rutiner utan det är skillnad från dag till dag.
Johan började jobba i onsdags, så sedan dess har det varit jag och Manfred på dagarna. Det är inte helt superenkelt då han inte gillar att ligga ensam utan vill vara i någons famn hela tiden. Kanske inte behöver påpeka att jag inte får så mycket gjort? Men jag kan ju inte klaga på att jag får mysa med bäbis hela dagarna. Det är bara lite jobbigt när man ska försöka peta i sig mat.

Förra helgen var mina föräldrar och Maja här plus att Johans föräldrar var här över söndagen. Denna helg kommer Annika på besök. Vi har några helger med inbokade besök nu. Av någon anledning anar jag att det inte är Johan och jag som är huvudintresset för dessa besökare...

Manfred ca 2 timmar gammal

De finaste

På väg hem från BB i liite för stora kläder som min mormor stickade till mig när jag var liten

Visst är detta ett leende?

Och en bild från idag när han var nöjd med att ligga i nästet en liten liten stund

//

Graviditet

När jag blev gravid lovade jag mig själv att inte bli en sådan som klagar på att vara just gravid. Jag har hört så många som blivit riktigt less på att vara gravid och de som mått dåligt under graviditeten har jag förstått, men inte de andra. Det var inte så enkelt för oss att bli gravid så när vi väl blev det så bestämde jag mig för att jag skulle njuta av varenda ögonblick. Jag hade ju längtat så länge och då jäklar skulle jag njuta.
Jag har njutit. Det har varit enkelt att njuta eftersom min graviditet har varit problemfri. Det enda som varit jobbigt är den ständiga oron, men den hade man ju haft hur graviditeten än varit och oron är väl något man får leva med för jag antar att man inte slutar oroa sig bara för att den lilla kommit ut.
Men nu skulle det vara ok om jag slutade vara gravid och istället hade en bäbis utanför magen. Inte för att jag är less på att vara gravid. Det är fortfarande inte alls speciellt jobbigt. Men att gå hemma och bara vänta på att något eventuellt ska hända, det är sååååå tråkigt. Jag har varit hemma från jobbet i en månad och det blir otroligt långa dagar kan jag lova. Nu vill jag ha sällskap av ett litet knytte.
Barnmorskan har sagt åt oss att ringa spec-mödravården imorgon för att boka in en tid hos dem, sen får vi se vad som händer. Håll tummarna för att Knyttet känner för att titta ut snart!

Du är så välkommen när du vill min älskade.



//