Ett år

Tänk att det har gått ett helt år sedan det bästa som hänt mig kom till världen. Det har varit det bästa året någonsin. Jag älskar verkligen mitt liv.
I torsdags var det alltså ett år sedan vi försökte se en film, men gav upp eftersom jag hade värkar så ofta att det var svårt att hänga med i handlingen. Ett år sedan vi packade in det lilla babyskyddet och väskan med pyttepyttekläder i bilen och for till Synderbyn för sista gången som en familj på två. 365 dagar sedan vi kämpade oss igenom en eftermiddag av smärta till tonerna av den episka playlisten med bland annat Det Gör Ont och Push It samt The Human Equation (albumet som bär ansvaret till att vi träffades Johan och jag). 20.59 kom han som gjorde att all smärta försvann. Han var lite tyst till en början, vilket gjorde mig rädd, men efter lite uppmuntran och kel på mitt bröst så kom det vackraste ljudet i hela världen och sedan den dagen var vi tre.

Bilder från kalashelgen:

Tårta bakad av Maja

//

Familjehelg

Vilken härlig helg vi hade! I torsdags kväll kom mamma, pappa, Maja, Joakim, Nilas och Joar upp och på fredagen efter jag jobbat halvdag for vi till Leos Lekland för att leka av oss. Underbart att få se Manfred lysa upp i rutschkanorna och att få leka och busa med systersönerna. Fin fint!
Efteråt for vi förbi flygplatsen och hämtade Annsofi som kom med flyget från Stockholm och senare på kvällen kom Joel upp från Umeå. Hela gänget samlat!
På lördagen hade vi bjudit in till ett- och 35-årskalas så då kom Johans mamma och pappa samt Annika, Björn och Albert också. Fullt hus och det blev till och med trångt vid vårt enorma köksbord. Maja hade bakat en makalös tårta (bilder kommer i ett annat inlägg) och lillgossen fick otroligt många och fina presenter. Direkt efter kalaset drog jag, pappa, Joel, Annsofi, Nilas och Joar på hockey. Det var en överraskning för pappa och pojkarna som jag inte berättade förrän på fredag kväll. Det var väldigt uppskattat, framförallt av pappa, hockeytokig som han är. Matchen var väl kanske ingen höjdare men den var målrik och Luleå vann. Hur som helst så var det en mycket lyckad dag.
På söndagen for vi ner till Skellefte och hälsade på Johans föräldrar. Jag passade på att njuta av barnvaktsmöjligheten så jag låg mest i soffan och slösurfade. Skönt sätt att ta igen sig på.

Lite bilder från Leos:

Tittar på när de stora grabbarna spelar tv-spel

Och avslutningen blir några bilder på de vackra höstplanteringarna jag gjort i fönsterlådorna

//

Höst

För några dagar sedan var det en magisk himmel när jag klev upp

Manfred börjar verkligen uppskatta att leka på lekparker nu

Vi har även i år fått mycket äpplen. När jag var ute för att plocka äpplen till mos och saft så passade unge herr Lindbergh på att äta lite fallfrukt

Det må vara höst, men just nu blommar det fantastiskt vackert i rabatten intill friggeboden. Synd bara att man inte är ute i trädgården så mycket så här års. Det blir liksom inte så många tillfällen att njuta av det hela.

//

Första skorna

Manfreds första skor fick han av mormor och morfar. Fantastiskt fina små Kavat-skor som passar väldigt bra just nu (så länge det inte regnar). Han växer kanske ur dem rätt fort, men så är det ju med det mesta han har på sig. Extra kul är det att de är begagnade. ett riktigt fynd!

Idag har vi haft en familjedag på Nordpoolen i Boden. Tyvärr glömde vi kameran så vi har inga bilder därifrån, men Manfred var söt som vanligt (take my word for it) och han tycker att det är riktigt roligt att simma, plaska och åka vattenrutschkana.

//

Björkliden

Lite dålig tajming var det nog att sätta igång med bloggandet och sedan åka iväg på en minisemester i fjällen. Men nu är det som det är och vi är tillbaka på hemmaplan.

På torsdagen satte vi oss i bilen. Hela familjen Lindvall/Lindbergh och Ida och hennes lilla Elvira. Resan upp tog längre tid än den någonsin gjort förr, men det var för att Manfred behövde rätt långa och några fler pauser än vad vi brukar ta. Båda barnen sov mest i alla fall. Det vara bara korta stunder med skrik och gnäll. Fredag och lördag var vi ute på fjället och vandrade. Det var mulet och duggade från och till, men oj så vackert! Hösten var i full blom där uppe med alla vackra färger som det innebär. Här nere är det väldigt grönt i jämförelse.

Manfred satt mest på Johans rygg i bärstolen som vi köpt av en av Johans kollegor. Det funkade väldigt bra. Han hade lite svårt att sova ordentligt, särskilt under fredagen, men det gick ok. Jag bar honom en liten sväng på lördagen när de andra skulle ner i  lite grottor. Jag var inte så sugen på att ge mig in i grottorna plus att det kändes som en dum idé att ta med en sovande Manfred på ryggen där inne, så då traskade vi tillbaka till stugan själva. Det är ju lite tungt med en 10-kilos bäbis plus lite packning måste jag ju erkänna.

Bilfärden hem gick lite snabbare. Dock så fick Manfred en släng av vad som kan ha varit åksjuka för han kräktes mycket mer än han brukar. Dessutom hade vi en läckande blöja så vi var tvungna att sanera pojke, kläder och bilstol vid vårt sena lunchstopp. Men eftersom Manfred då varit ledsen i ett antal mil så gjorde det inget för någon att vi var tvungna att ta ett längre stopp där i Lansjärv. Som tur är så somnade han efter det så resten av resan gick smärtfritt. Desto gnälligare var han när vi kom hem, men det kan ju varit sviterna efter att inte ha mått hundra i bilen.

Igår var jag hurtig nog att fara iväg och orientera. LTU har personalorientering varje måndag ett antal veckor nu på hösten. Förra veckan gick jag den korta banan tillsammans med Annika (vi hade barnen på ryggen) och denna vecka tog jag mellanbanan ensam med bara Manfred som sällskap. Jag insåg att det var ett tag sedan jag orienterade på riktigt (förra veckan var det i stadsmiljö, vilket var rätt enkelt) och att det är rätt smidigt att använda karta och kompass när man väl kommit in i det. Efter en knackig start där jag både hade svårt att hitta kontrollen och Manfred var gnällig så flöt det på rätt bra. Manfred somnade i stolen och jag kom in i det hela ordentligt. Vi placerade oss på plats 49 av 52. Inte illa!

Det fanns ett lekrum på hotellet som Manfred var rätt förtjust i

Gungan som var alldeles utanför vår stuga gick inte av för hackor den heller

Familjen Lindbergh/Lindvall

Fredagens rastplats vid Kratersjön

Till höger ser ni Ida och hennes lilla sovande Elvira

På väg ner från Kratersjön gick vi förbi Rallarkyrkogården. Rätt hemskt att tänka på vilka tunga liv de levde.

Hela gänget

//

Ledsen i ögat

Idag har varit en väldigt gnällig och klängig dag i Manfreds liv. Hela morgonen (den lilla stund vi är vakna tillsammans innan jag far till jobbet) hängde han i mina ben och ville helst vara i famnen. Det gör att det är svårt att göra sig iordning och faktiskt hinna med bussen. Tydligen var han inte på strålande humör under dagen med Johan heller, förutom vid studiebesöket på en förskola och promenaden hem. När jag väl kom hem fortsatte det vara famnen som gällde. För att han inte skulle somna allt för tidigt tog jag en dusch samtidigt som han satt i baljan och badade. Det gör honom ju alltid på bra humör. Efter det pratade vi lite med mamma och pappa via FaceTime, men till slut gick det liksom inte att hålla honom vaken längre. Under mycket gråt (eftersom jag var tvungen att sätta ner honom på golvet) gjorde jag så iordning ersättning och nattade honom tidigt. Låt oss nu hoppas att han inte vaknar extremtidigt imorgon. Dessutom hoppas jag på mindre skrik än vad som varit de senaste nätterna. Han borde nog vara inne i någon slags fas, för så här mycket skrik, gråt och gnäll är inte vanligt för vår lille sockertopp.

Apropå förskola. Hur ska man kunna välja? Närhet eller bra tänk/pedagogik/mat?


//

Nystart

Sorry för bloggbortfallet. Tanken är att jag ska bli bättre nu.

20 augusti gick Manfred sina första steg och sedan dess traskar han bara mer och bättre för varje dag. Idag fick han sina första små skor och oj vad han tyckte att det var underligt att gå med dem. Hittills har han bara haft mockasiner när han gått utomhus. Men övning ger väl färdighet.

I helgen var vi i Skellefte och hälsade på Johans föräldrar. Johans syster var där med sin lilla tvåmånaders Elvira. Tyvärr är jag förkyld så jag kunde inte mysa riktigt så mycket som jag ville. Som tur är så kommer Ida och Elvira upp på onsdag, så förhoppningen är att jag ska hinna bli frisk innan de far söderut igen.

Matmässigt går det sakta framåt. Favoriterna är gröt med frukt, pasta med pesto och yoghurt med banan. Plus ersättning då såklart. Vi har börjat med en blandning av ersättning och välling på kvällen för att få honom att vilja dricka mer välling. Det kostar ungefär häften så mycket och är mer anpassat för bäbisar i Manfreds ålder.

//