På torsdagen satte vi oss i bilen. Hela familjen Lindvall/Lindbergh och Ida och hennes lilla Elvira. Resan upp tog längre tid än den någonsin gjort förr, men det var för att Manfred behövde rätt långa och några fler pauser än vad vi brukar ta. Båda barnen sov mest i alla fall. Det vara bara korta stunder med skrik och gnäll. Fredag och lördag var vi ute på fjället och vandrade. Det var mulet och duggade från och till, men oj så vackert! Hösten var i full blom där uppe med alla vackra färger som det innebär. Här nere är det väldigt grönt i jämförelse.
Manfred satt mest på Johans rygg i bärstolen som vi köpt av en av Johans kollegor. Det funkade väldigt bra. Han hade lite svårt att sova ordentligt, särskilt under fredagen, men det gick ok. Jag bar honom en liten sväng på lördagen när de andra skulle ner i lite grottor. Jag var inte så sugen på att ge mig in i grottorna plus att det kändes som en dum idé att ta med en sovande Manfred på ryggen där inne, så då traskade vi tillbaka till stugan själva. Det är ju lite tungt med en 10-kilos bäbis plus lite packning måste jag ju erkänna.
Bilfärden hem gick lite snabbare. Dock så fick Manfred en släng av vad som kan ha varit åksjuka för han kräktes mycket mer än han brukar. Dessutom hade vi en läckande blöja så vi var tvungna att sanera pojke, kläder och bilstol vid vårt sena lunchstopp. Men eftersom Manfred då varit ledsen i ett antal mil så gjorde det inget för någon att vi var tvungna att ta ett längre stopp där i Lansjärv. Som tur är så somnade han efter det så resten av resan gick smärtfritt. Desto gnälligare var han när vi kom hem, men det kan ju varit sviterna efter att inte ha mått hundra i bilen.
Igår var jag hurtig nog att fara iväg och orientera. LTU har personalorientering varje måndag ett antal veckor nu på hösten. Förra veckan gick jag den korta banan tillsammans med Annika (vi hade barnen på ryggen) och denna vecka tog jag mellanbanan ensam med bara Manfred som sällskap. Jag insåg att det var ett tag sedan jag orienterade på riktigt (förra veckan var det i stadsmiljö, vilket var rätt enkelt) och att det är rätt smidigt att använda karta och kompass när man väl kommit in i det. Efter en knackig start där jag både hade svårt att hitta kontrollen och Manfred var gnällig så flöt det på rätt bra. Manfred somnade i stolen och jag kom in i det hela ordentligt. Vi placerade oss på plats 49 av 52. Inte illa!
Det fanns ett lekrum på hotellet som Manfred var rätt förtjust i
Gungan som var alldeles utanför vår stuga gick inte av för hackor den heller
Familjen Lindbergh/Lindvall
Fredagens rastplats vid Kratersjön
Till höger ser ni Ida och hennes lilla sovande Elvira
På väg ner från Kratersjön gick vi förbi Rallarkyrkogården. Rätt hemskt att tänka på vilka tunga liv de levde.
Hela gänget
//
3 kommentarer:
Kul att du försöker starta upp igen. Så fantastiskt vackra bilder.
Märks att lille plutt är van att visa sin bästa sida på bild! :-) Alltid glad, alltid med på var kameran är.
Ni ser ut att ha haft det riktigt idylliskt.
Fint! Tihi ser ut som Manfred gör tummen upp på en av de första bilderna. Men vem skulle inte göra det av en sådan här reseupplevelse. :)
Skicka en kommentar