Stress, press och att vara nöjd

Jag har alltid reagerat på föräldrar som sagt saker i stil med: "det blev så mycket roligare när hen (de talar om sitt barn) blev lite större och kunde hänga med bättre" eller "jag är inte så förtjust i den där perioden när de är pyttesmå, så mycket roligare när de blev större och stabilare" eller "jag längtar tills hen blir större så vi kan hitta på saker ihop". Eftersom jag har längtat efter barn ett bra tag så har jag haft svårt att greppa att det finns någon period som man inte är så förtjust i (bortsett från kolikperioder) eller att man kan längta så mycket till vad som komma skall. Jag lovade mig själv att njuta av alla perioder. Jag såg att risken fanns att jag skulle längta framåt för mycket och då missa nuet för att sedan längta tillbaka.
Nu när jag tittar på bilder från när Manfred var nyfödd inser jag att vi hade en pytteliten bäbis, visst var han en ganska stor nyföding, men han var ju ändå pytteliten! Jag började då oroa mig för att jag inte njöt av den där tiden tillräckligt. Man får ju så mycket kommentarer som handlar om att han var en stor kille att det är lätt att missa att man faktiskt har en nykläckt liten varelse intill sig.
Men jag inser att jag njöt. Jag njöt av varenda sekund. Visst muttrade jag om att det var tungt att inte kunna äta ett mål mat utan bäbis på armen och det var himmelriket när det väl gick, men så fort jag ätit klart kunde jag inte hålla mig från att plocka upp honom igen och bäbismysa.
Man kan bara fånga dagen till en viss gräns, sedan finns inget mer av dagen att fånga, då måste man fånga nästa, inte börja grubbla över den dag som gått (wow, låt inte det där djupt?!).

Nu kan jag uppleva en annan sorts stress och press, som delvis kommer från en själv och delvis från andra. Den där man börjar fundera över om han inte borde sitta själv vid det här laget? Eller vi kanske borde låta honom testa mer mat? Rullar han inte runt själv än? Borde han sova i egen säng nu? När börjar barn egentligen få tänder? Borde han inte prata vid det här laget? Borde jag sätta honom i bostadskö? Ska vi sätta honom i körskola snart? Ja, ni fattar.
Även här försöker jag styra tillbaka tankarna till nuet. Hur fantastiskt det är att han ler mot mig, att han lyckas äta från mitt bröst flera gånger per dag (och den mat jag ger räcker åt honom! Halleluja!) och en massa annat fint. Till exempel hittade han sina egna fötter för någon vecka sedan. Detta helt utan pedagogiska övningar eller inblandning av jobbiga föräldrar. Det enda som krävdes var att få ligga naken på golvet medan jag duschade. Annat är det såklart bra att vi övar på. Han har blivit jätteduktig på att greppa saker och det har vi ju övat på i en månad eller så. Men det räcker för mig. Vi kommer märka när han kan sitta själv för han sitter ganska ofta i våra knän och vi lär känna när vi inte behövs som stöd. Han står även i våra knän rätt ofta så vi lär upptäcka när han börjar tycka om att hoppa och då kan det vara bra att hänga upp hoppgungan. Det är så mycket som händer i Manfreds lilla huvud (och mitt!) att jag aktar mig noga för att stressa honom i utvecklingen. Trots allt är det ju som en mamma på babysimmet uttryckte det: "väldigt få i vår ålder som inte kan rulla runt".

Jag tror att varje utvecklingssteg med Manfred kommer att vara underbart, men jag kan inte säga att jag längtar tills han kan gå för jag tycker det är fantastiskt att bära på honom nu. Jag kan inte påstå att jag längtar tills han ska börja äta mat för det är helt underbart att kunna amma honom. När vi kommer till de stadierna vill jag kunna njuta av dem helt utan att behöva undra om jag njöt tillräckligt av det som var innan. Jag har en app som tipsar om vad man kan träna på just nu och än står det inget om körkortsteori, så jag väntar med det. Jag njuter. Jag fångar varenda dag på det sätt som passar bäst. Jag är mer än nöjd med livet som det är precis just nu.

Men jag menar inte att vi inte firar när han utvecklas. Hejja Manfred du är bäst!

//