Det känns galet att vi snart är inne i nionde månaden. Tiden har gått snabbt och egentligen skulle jag inte ha något emot att låta bäbisen stanna inne i magen ett tag till. Jag mår ju så bra och tycker inte att det är speciellt jobbigt att ha det lilla Knyttet i magen. Däremot ser jag fram emot att få dela Knyttet med Johan på ett mer jämställt sätt. Som det är nu har ju jag lite större del av bäbisen, men när den kommit ut så kan den vara lika nära oss båda. Dessutom ser jag fram emot att få gosa och känna bebisdoften. Underbart!
Jag har också börjat oroa mig mer. Tänk om något skulle hända Knyttet? I början tar man det lugnt med förväntningar, förhoppningar och att fixa prylar. Men nu är ju allt inställt på att vi ska få en till familjemedlem. Tänk hur jobbigt det skulle vara att komma hem till ett hus fullt av bäbisprylar om något gått snett. Att komma tillbaka till jobbet med 300 personer som vet om man egentligen skulle haft en liten. Usch... Sådana tankar kan komma och jag försöker att tränga bort dem. Det är ingen mening att oroa sig, då mår man bara dåligt. Går allt åt skogen kommer man ändå må uselt och om allt skulle gå bra så har man oroat sig i onödan. Det är bara svårt att tro att jag är så lyckligt lottad att jag får världens bästa graviditet OCH får njuta av en liten bebis, men chansen är ju faktiskt ganska stor att det blir just så. Lyllo mig!
//
1 kommentar:
Huva Inga roliga tankar som dyker upp, tur att de bättre tankarna tar överhand, man ska inte behöva oroa sig i onödan, styrkekramar.
Lylos knytet som får dig och Johan som föräldrar, man kan väl inte få det mycket bättre ;) "Tant" Annika längtar också att få träffa lilla knytet.
Skicka en kommentar