Engmans Kapell i mitt hjärta

Igår kväll var Johan, Liv och jag på Rock vid Havet ute på Hölick. Det hela började med ett väldans flyt eftersom när vi kommer ut dit helt biljettlösa står att det är utsålt. Liv höll nästan på att gråta (ingen Nicke!), men då kommer en räddande ängel och säger att de har tre biljetter att sälja. Kan man ha mer tur!? Så vi kom in välbehållna och kunde avnjuta mycket bra musik och en del dåligt.

Lokalbandet Lady Loveless inledde och de var riktigt bra. Jag stod och förvånades över att gitarristen var så lik Nicklas till spelsätt, klädstil och rörelser på scen. När han råkade titta upp över publiken (han hade hatt på sig precis som Nicklas, så det var svårt att se hans ansikte) så insåg jag att det var gitarristen från Nilas dop. Honom har jag ju varken sett innan eller efter, men det var ganska roligt att se honom spela i alla fall.
Efter det spelade Staffan Hellstrand och det var väl mindre bra...

Sedan kom de vi hade väntat på. Först ut var Livs näst största kärlek: Nicke Andersson. Han spelade med sitt nya band Imperial State Electric och de var riktigt bra. Jag tycker att de var lite mer varierande än vad Hellacopters var trots att det var samma typ av musik.
Sist ut var mitt favoritband Engmans Kapell. Underbara! Det som var synd var att varken Johan eller Liv är speciellt inne i deras musik, så jag fick stå för mig själv och sjunga med. Men det gick bra det också, fast jag saknade en syster att ha vid min sida. Särskilt när det var dags att sjunga lite skibbedi-idle-diddle-dum.

Några bilder från Johans Iphone (därav suddigheten)

Liv och jag

Engmans Kapell

Imperial State Electric

Så egentligen var det största bekymret regnet som kom i omgångar. Detta förde med sig konsertmarodörer. Man kan inte stå längst fram på en konsert med ett paraply! Det är så otroligt extremt själviskt. Är du tvungen att ha paraply får du vackert flytta dig längst bak. När jag blir rockstjärna ska jag säga det till publiken.

//Mountain Dew